Min katt

Eftersom jag vet att denna blogg kommer att bli fylld av gnäll, gnäll och åter gnäll, så tänkte jag att åtminstone det första inlägget skall få vara positivt.

Och det finns få så positiva saker som min katt. Min transsexuella katt. Det började med att jag blev grundlurad: "Du kan väl iallafall titta på kattungarna." Ja, som alla vet så går det inte att titta på kattungar utan att vilja ha minst en av dem. De rekommenderade att jag valde en hankatt, eftersom de är mycket lättare att ha att göra med. Jag fick syn på en liten kattkille på någon decimeter (11 veckor gammal) i en kattbur. Utanför närmade sig en schäferhund på ett par meter (flera år gammal), lillgrabben fräste till, och schäfern sprang ylandes långt därifrån med en faslig fart. "Honom skall jag ha!" utbrast jag.

Ett antal månader senare började min lillkille att yla olyckligt, med rumpan i vädret. Min söta lillponke hade bytt kön! Jag som trodde att sånt mest förekom bland äckliga varelser, såsom insekter och kanske sniglar.

Iallafall. Numera har jag den sötaste, sötaste och sötaste katthona som finns! Och det bästa är att hon inte gillar någon annan! Ingen utom jag får klappa henne, inte ens min sambo. Om någon annan kommer närmare än två meter så fräser hon ilsket. Men helst gömmer hon sig redan när det ringer på dörren. Jag har foton uppsatta för att bevisa att jag faktiskt har katt, eftersom de flesta som hälsat på aldrig sett henne.

Sisådärja, då var gullipluttandet klart, dags att uppröras över någon liten skitsak och gnälla!

PS: Man kan visst börja meningar med "och"! (Let the gnäll begin!)